HLR räddade Alf

”Det har gått ganska exakt åtta år sen Alfs hjärta slutade slå mitt under pågående Lidingölopp. En händelse som ibland dyker upp i mitt medvetande – som ett overkligt filmklipp som aldrig hänt. Men sanningen är att Alf, som var vältränad och hade sprungit Lidingöloppet många gånger, segnade ner när det bara var några kilometer kvar till mål. Jag stod en bit upp i backen ovanför och i spåret ropades det efter sjukvårdspersonal eller någon som kunde hjälpa en man som låg i gräset i början av backen, bredvid löparna som sprang förbi.

Som sjuksköterska kände jag mig manad och rusade till platsen där jag möttes av en tystnad som var slående. Någon hade försökt koppla en hjärtstartare och kämpade med apparaten medan Alf låg ensam en bit bort. Inget annat hände och det kändes som att ingen visste vad de skulle göra.

Jag kände efter pulsen men Alf som var påtagligt vit i ansiktet var helt livlös. Jag ropade till någon att larma och påbörjade hjärtkompressioner och efter 30 dirigerade jag en kille som stod nära att göra inblåsningar. Vi fortsatte så. Det kändes som en evighet. Jag räknade högt för varje kompression och killen vid min sida blåste. Hörde löparnas joggande steg. I övrigt var det tyst.

Plötsligt harklade sig Alf. Jag kände hur det slog till under mina händer. Hjärtat startade – det var en obeskrivlig känsla!

Några år senare sprang Alf Lidingöloppet igen. Då var jag där och hejade – på precis samma plats där vi möttes första gången. I dag är Alf nybliven pensionär. Han reser, leker med barnbarnen, tränar och i år cyklade han Vätternrundan. Varje jul skickar han en hälsning och en julklapp. Det känns fantastiskt att han fick sitt liv tillbaka den där höstdagen.”

Läs mer om hur du genomför HLR
Läs mer om Sophiahemmet