Bättre diabetesvård med sensorer och AI?

– Jag brinner för att utveckla vårdmötet och nu går vi mot mer digitalisering. Kan vi använda tekniken för att förbättra egenvårdskunskaperna så har vi mycket att vinna, säger hon.

De flesta som har typ 2-diabetes har i dag ingen sensor på armen som kontinuerligt mäter deras glukosnivå i vävnaden. Enligt riktlinjerna är det en möjlighet som bara ges till patienter som använder insulin i samband med måltid och har allvarliga problem med sitt blodsocker.

Men vad händer om fler med typ 2-diabetes, åtminstone under en period, kan se sina glukosvärden när som helst i sin mobil? Det vill Unn-Britt Johansson ta reda på.

– I studien undersöker vi om ett mer personcentrerat arbetssätt i mötet med patienter med typ 2-diabetes kan förbättra blodsockret och öka delaktigheten, tillfredsställelsen med behandlingen och välbefinnandet, och om kontinuerlig glukosmätning under en period kan vara ett bra verktyg för detta, berättar hon.

Analys med AI
Studien följer 400 personer under 16 veckor, varav hälften ingår i kontrollgruppen. Den andra hälften börjar med att fylla i Diabetesenkäten från Nationella diabetesregistret och får sedan bära en sensor under 28 dagar. Deras uppdrag under perioden är att mäta sina glukosnivåer minst fyra gånger per dag med en app i mobilen, gärna oftare, som ett sätt att lära sig om sin sjukdom. Den data som registreras skickas till vårdgivaren, och analyseras där med hjälp av AI för att hitta mönster.

Efter fyra veckor har deltagaren ett videomöte med sin läkare eller diabetessjuksköterska. I det får personen ta del av en dataanalys. Den kanske visar vid vilka tider på dygnet man ofta ligger högt i blodsocker, eller hur länge man brukar ligga kvar inom målområdet.

– Den här informationen, tillsammans med svaren i Diabetesenkäten, ger patienten och vårdgivaren konkreta data att utgå ifrån för att kunna sätta upp realistiska mål för en bättre blodsockerkontroll och egenvård, förklarar Unn-Britt Johansson.

När motivationen dalat
Efter ytterligare några veckor får deltagarna återigen bära en sensor under tre veckor, för att i slutet av studien träffa sin läkare eller diabetessjuksköterska och diskutera hur det har gått.

– I den här studien inriktar vi in oss på personer som haft sin diagnos i minst sex månader, eftersom motivationen till egenvård brukar ha dalat då. Men det kan vara så att många skulle ha glädje av periodisk glukosmätning precis när de fått sin diagnos också, som ett verktyg för att lära sig mer om hur ens diabetes fungerar, berättar Unn-Britt Johansson.

I dagsläget har studien kommit ungefär halvvägs. När den är klar vill Unn-Britt Johansson göra en hälsoekonomisk analys för att kunna avgöra om periodisk glukosmätning skulle kunna vara något som kan användas mer i vården av patienter med typ 2-diabetes.

Text: Johanna Paues Darlington
Ur: Allt om Diabetes nr 6 2024