Operationsverksamhet åter till normalläge

I början av mars lämnade ett 25-tal medarbetare Aleris Operationscentrum för att hjälpa till i covidvården, majoriteten på Karolinska sjukhuset Huddinge, men några även på Karolinska sjukhuset i Solna. I mitten av augusti var i stort sett alla tillbaka på sin ordinarie arbetsplats på Sophiahemmet igen.

Det var en stor omställning att gå från sitt vanliga arbete till en intensivvårdsavdelning med svårt sjuka människor, dödsfall och många gånger förtvivlade anhöriga. Att sedan komma tillbaka till vardagen på Operationscentrum visade sig inte heller vara så enkelt.

– Den allra första tiden här var det som att luften gick ur oss allesammans, säger Jenny Söderlind, vd och verksamhetschef och som under vår och sommar arbetat inom intensivvården på Karolinska Huddinge.

– Vi hade längtat så efter att få träffa våra kollegor igen, men det tog ett tag att flytta tillbaka hit mentalt, säger Åsa Knutsen, anestesi och intensivvårdssjuksköterska som också hon varit utlånad till Karolinska Huddinge.

Stort behov att prata

Även om alla naturligtvis var glada över att se varandra igen och stolta över att ha fått vara med och bidragit i en svår tid, visade det sig att det fanns ett stort behov att få prata om det de hade varit med om. Inte bara hos dem som varit i intensivvården utan också hos dem som arbetat kvar på kliniken.

– Jag trodde nog att jag, efter att ha haft sex veckors semester, skulle ha lagt tiden på IVA i Huddinge bakom mig, men det insåg jag snart att jag inte hade. Det dök hela tiden upp minnen och tankar, säger Annika Andersson, narkossjuksköterska och tf. chef för operation.

Så de första dagarna efter semestern ägnades åt att ställa i ordning operationssalarna som till största delen varit stängda – och att prata. Både i större grupp där var och en fick dela med sig av sina tankar och känslor, men också mer spontant kollega till kollega när tillfälle gavs.

Att gå från att arbeta med svårt sjuka patienter till patienter som är mer friska väcker också en del existentiella frågor om vad som är viktigt i livet.

– Det kändes som ett bra beslut att inte ta emot patienter de första dagarna, utan att successivt komma i gång med operationsverksamheten, påpekar Jenny Söderlind.

Alla chefer har dessutom stämt av läget med varje medarbetare via medarbetarsamtal, och det finns också möjlighet att erbjuda professionell hjälp ifall någon skulle behöva det.

Strikta rutiner

Jenny Söderlind kunde också märka en viss oro för smittspridning hos medarbetarna, att patienter som kommer för att opereras skulle kunna föra med sig covidsmitta.
– I intensivvården hade vi alla arbetat med tung skyddsutrustning. Nu skulle vi tillbaka till en verksamhet där vi faktiskt inte kan vara helt säkra på att patienterna som kommer till oss är smittfria, säger hon.

Därför har Operationscentrum från och med nystarten infört nya och striktare rutiner i samband med omhändertagandet av patienterna. Alla patienter som kommer får svara på frågor om symtom, ta temperaturen och vid nära patientkontakt använder medarbetarna både visir och munskydd.

Först i början av september hade operationsverksamheten kommit upp i normal nivå. Eller egentligen, över normal nivå. Under vår och sommar har endast operationer som inte kan vänta, främst inom gynekologi, kunnat genomföras. Så nu finns en lång kö av patienter som väntar på operation.

– Utmaningen för mig som chef har varit och är att hålla i alla trådar, att hantera nedstängningen av avdelningen och sedan uppstarten. Jag har också bevakat att våra medarbetare som varit utlånade inte arbetat mer än sin normala arbetstid som ett led i att värna om en god hälsa och arbetsmiljö, säger Jenny Söderlind.

Lärorik tid

Den genomgående känslan, sett med lite perspektiv, är att det varit en lärorik tid och att alla har blivit stärkta i vetskapen av att ha klarat av en stor och svår utmaning.

– Det jag tar med mig är erfarenheten av att ha jobbat i något som när det var som värst kan liknas vid en krigszon, säger Åsa Knutsen.

– Jag är glad över att jag kunde hjälpa till i en svår situation. Och jag tror att vi alla har blivit mer ödmjuka inför vår uppgift, säger Annika Andersson.

Text: Inger Sundelin
Foto: Pia Hultkrantz