Biståndshandläggaren om individens värde i demensvården

”Ers majestät, stadsrådet mina damer och herrar!

Idag står vi här stolta tillsammans efter slutförd utbildning. Att ges förutsättningar och möjlighet att fördjupa mina kunskaper kring personer med kognitiva sjukdomar har utökat min verktygslåda i min profession som biståndshandläggare.

Vad tar jag med mig?

För mig var och är samverkan mellan olika professioner viktigt. Att tillsammans lägga pussel och bilder och ta vara på individens förmågor långt in i sjukdomen känns viktigt. Att föra samtal med den enskilde och närstående på ett sätt där alla utifrån sin förmåga förstår och känner delaktighet utifrån sin förmåga just nu är viktig för mig i min roll. Jag gläds åt utvecklingen jag ser i samhället.

Då jag började min yrkesbana hade vi 4-salar på sjukhem där de med svårast kognitiv sjukdom bodde. Idag ser vi och försöker erbjuda en mer individuell omsorg och aktiviteter för att ge livskvalitet trots sjukdom in i de sista. För det krävs det att vi tillsammans lägger pussel, ser individen och stöttar närstående.

Jag upplever också att stigman och skammen kring sjukdomen har förändrats. Idag delar “kända” personer att de insjuknat i kognitiv sjukdom och hur det har förändrar deras livsperspektiv.

Jag vill sluta med att citera Mikael Wiehe som i sången Leva till jag dör säger följande:

Jag tänker inte kola vippen
Jag tänker inte ta ner skylten
Jag tänker leva lite till
Jag tänker inte sakta farten
Ingenting är kört förrän det är kört
Så jag stampar hellre ner på gasen
Jag tänker leva tills jag dör.

Låt oss inte stanna av utvecklingen utan låt oss tillsammans göra vårt bästa för att ge personer med kognitiv sjukdom möjlighet till det bästa utifrån sina förutsättningar”.

Läs mer om utbildningen för biståndshandläggare ”Den äldre människan med demenssjukdom”