Den moderna sjukvårdens moder

Då publicerade The Times i London ett reportage om hur sårade brittiska soldater under Krimkriget ruttnade och dog bland ohyra och smuts på det brittiska militärsjukhuset i Skutari. I den franska armén fanns sjukvårdskunniga nunnor med halmmadrasser och förband. Florence Nightingale var 34 år och unikt erfaren efter ett par år som sjukhuschef, just då på ett kolerasjukhus. Hon hade omfattande självstudier bakom sig och tre månaders utbildning på diakonissanstalten Kaiserwerth i Tyskland, den enda protestantiska vårdutbildning för kvinnor som fanns i världen. Den var imponerande socialt men inte när det gällde vård och omsorg, enligt Nightingale själv.

Efter tidningens larmrapport skrev hon till familjens vän, krigsministern Sidney Herbert, samtidigt som han skrev till henne. De hade samma idé: kunde hon ta hand om den brittiska krigssjukvården? Den hade dittills byggt på att ett par läkare skulle klara allt med hjälp av sårade meniga. De enda kvinnor armén dittills tillåtit var medföljande prostituerade och fruar. Efter en vecka var Florence Nightingale på väg, med 38 medarbetare. De hyllades som hjältinnor redan vid utresan.

Eftervärlden har kunnat följa en enastående organisationstalang i aktion genom att hon lät dokumentera allt. Det brittiska folket samlade in mycket pengar och hon ville redovisa varje utgift. Inte bara utgifter bokfördes, även dödfall och dödsorsaker, något som efter kriget presenterades i nyskapande tårtbitsdiagram som visade den stora skillnaden: den första krigsvintern 44 procents dödlighet, den andra 2 procent – lägre än i den brittiska arméns förläggningar i fredstid. 1860 blev hon som första kvinna invald i Royal Statistical Society i London.

Myten om Florence Nightingale som blygsam och självuppoffrande har efter hennes död 1910 varit seglivad. Hon påstås ha krävt att sjuksköterskor skulle arbeta utan lön, men de som for till Krim fick dubbel lön. Att hon själv arbetade oavlönad berodde på att hon fick 500 pund om året av sin förmögne och modernt tänkande far. Han hade utbildat henne i språk, teologi, filosofi och matematik. Med hans stöd kunde hon förverkliga sin barndomsdröm, att ägna sig åt sjuka och fattiga. Hon hade redan som liten direktkontakt med Gud, och hon fick som en 16-åring en personlig kallelse. Hon tänkte inte förslösa sitt liv på släktträffar, middagar, baler och jaktutflykter, ”tyranniet i en god brittisk familj”, som hon kritiserade i den feministiska essän Cassandra, skriven 1850-53 men tryckt först efter hennes död.

Som barn fann hon besök hos godsens fattiga och sjuka mer givande än middagskonversationer och högläsning. Hennes mamma tog henne med, det ingick i fina flickors uppfostran. Hon stod inte ut med klasskillnader. I sin inträdesansökan till Kaiserswerth skrev hon att den första idé hon kunde minnas var önskan att få vårda sjuka.

Hon drömde stort. 1800-talets kvinnoroll var otänkbar. Hon måste välja mellan sin kallelse och äktenskap och hon avvisade flera friare. Hon hoppades på ett samhälle med jämställdhet för kvinnor och män, där rätt till utbildning och yrkesarbete skulle vara grundläggande.

Arbetarklassen måste respekteras. Vid sjukdom skulle alla ha rätt till vård – av en helt ny yrkesgrupp: sjuksköterskor med utbildning. Arbetsföra fattiga skulle ingå i ett självfinansierande system av arbetsplatser. Även hennes vårdinstitutioner skulle vara självfinansierade. För dem som inte förmådde arbeta skulle bidrag utgå, genom en ny typ av omfördelning: kommunalskatt. Hennes tankar kring fattigvård och sjukvård presenteras ingående i Collected Works of Florence Nightingale. Alla de 16 tjocka volymerna är läsvärda, de berättar om hennes familj och släkt, om hennes resor, om kvinnor, religion, mystik, medicin, hälsovård eller om brittiska armén och Indien, som hon blev imperiets främsta expert på.

Ofattbart flitig var denna lärda kvinna, i en tid när kvinnor ingenstans i världen fick utbilda sig. Hon arbetade även från sin sjuksäng, där hon tillbringade flera decennier. Från den startade hon 1860 The Nightingale School of Nursing vid St Thomas Hospital I London, som fick elever från hela världen. Emmy Rappe blev den första från Sverige 1866. Det hävdas ibland att Florence Nightingale reformerade sjuksköterskeyrket, men det är fel för det fanns inte. Det var hon som uppfann modern sjukvård och omvårdnad.

Text: Åsa Moberg

För den som vill fördjupa sig:
Collected Works of Florence Nughtingale, 16 band på vardera 600 till 1 000 sidor, publicerade för första gången mellan 2001 och 2012 med kanadensiska Lynn MacDonald, professor emerita i sociologi, som redaktör, Wilfrid Laurier University Press, www.wlupress.wlu.ca

Åsa Moberg: Hon var ingen Florence Nightingale – människan bakom myten, Natur & Kultur, 2007

Stoika Hristova: Kristuskvinnan, roman byggd på Nightingales egna skrifter, hennes egen röst från åren innan hon blev berömd, Vulcan, 2020

Lyssna även på P3 Historia – Florence Nightingale – sjukvårdsrevolutionär och supersyster där författaren Åsa Moberg med flera berättar mer om Florence Nightingale.