Det är svårt att säga hur det började, men en dag hade tankarna på mat – eller rättare sagt att inte äta – helt tagit överhanden i Fridas Johanssons liv. Hennes föräldrar tog då kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, för att få hjälp.
– Det var den svåraste tiden i min sjukdom, berättar hon. Psykologsamtalen handlade bara om mina föräldrars uppväxt och om min uppväxt. Vi pratade och pratade, men själva behandlingen, att få mig att äta, fick mamma och pappa sköta hemma helt själva.
Det gick ett halvår utan några resultat. Frida minns en gång när hon vid ett psykologsamtal fick nog och ställde sig upp och skrek: Jag är en människa inte en diagnos, se mig!
Inlagd för vård
Till sist fick familjen tips om Mandometermetoden och efter lite diskussion med sitt landsting kunde Frida skrivas in på Mandometerkliniken i Alingsås. Där bedömdes hon vara i så dåligt skick att hon flyttades till kliniken i Huddinge för heldagsvård.
– Där fick jag en behandlare som tog ansvar för vården helt och hållet, och min mamma och pappa kunde återgå till att vara föräldrar igen.
En viktig del av behandlingen var att lära sig äta normalt igen. Till sin hjälp hade hon en Mandometer, en elektronisk våg som registrerade hur mycket hon åt och i vilken takt och jämförde det mot hur friska personer äter. Så småningom började hon lära sig känna igen kroppens hunger- och mättnad och ätandet blev avdramatiserat.
Första tiden var naturligtvis inte lätt. Frida längtade efter sina föräldrar och kompisarna, och inte minst kämpade hon på med maten. Men för varje dag gick det lite lättare. Efter några månader kunde hon flyttas över till dagvård i Alingsås och började gå i skolan igen. Då hade det gått nio månader sedan hon skrevs in på Mandometerkliniken.
– Jag läste ikapp det jag hade missat och jag kunde ta studenten tillsammans med mina jämnåriga.