Silviasjuksköterskan om hopp, värdighet och empati

”Ers majestät, Statsrådet, mina damer och herrar, kära Silvia-kollegor,

Det är en stor ära att få stå här idag. Vi har alla genomgått en utbildning som inte bara har gett oss en djupare förståelse för vården av personer med kognitiv sjukdom, som demens, utan också stärkt oss i vår förmåga att möta varje individ med den värdighet, respekt och empati de förtjänar.

Vi valde att bli Silviasjuksköterskor för att vi har en genuin vilja att göra skillnad. Vi vill se bortom diagnosen och i stället möta människan bakom den.

Vi har nu en unik kompetens att kunna navigera i komplexa situationer och vara en trygg stöttepelare för både dem vi vårdar och deras anhöriga i en av livets mest sårbara faser.

Jag tänker på en av de första personerna jag mötte. En kvinna som sällan sa något. En dag började jag nynna på en låt som jag visste var populär på 80-talet, och då hände något. Ett svagt leende spred sig över hennes läppar, och hon nynnade med. Det var då jag förstod att det lilla ljuset finns där, även när det är dolt.

Som Silviasjuksköterskor har vi ett ansvar att hitta det lilla ljuset hos varje individ vi möter och jobbar för. Att se deras unika historia, glädjeämnen och styrkor, även när sjukdomen skymmer sikten. Och så länge det lilla ljuset finns ska vi värna om det.

Vi ska sprida kunskap och bidra till ett mer förstående och demensvänligt samhälle. Vår kunskap och kompetens är ovärderlig. Vi är inte bara vårdgivare – vi är brobyggare. Broar mellan det förflutna och nuet, mellan glömda minnen och nya upplevelser

För i varje person vi möter finns en unik historia. Och en värdighet som alltid ska bevaras.

Så, låt oss fortsätta att tända dessa ljus. Tillsammans!”