Mandometerkliniken gav mig livet tillbaka

– När jag kom till Mandometerkliniken kände jag att personalen verkligen brydde sig om mig, de såg mig och mitt mående på riktigt utan att döma. De tog min ätstörning på allvar.

När Paulas ätstörningar började i unga år var hon inte medveten om att hennes sätt att äta var onormalt. Hon tyckte att hon vägde för mycket och försökte banta men tappade kontrollen när hungern slog till. Hon åt när hon kände sig ledsen och kände stor skam över att misslyckas med bantningen. Vid 16 års ålder började vikten att rasa.

– Det var i samband med att en relation tog slut. Då blev det väldigt märkbart att det hela handlade om en ätstörning – och sen fortsatte allt på den vägen, berättar Paula

Situationen förvärrades

Hon beskriver hur hon gradvis blev personlighetsförändrad, isolerade sig och blev otrevlig mot föräldrar och syskon.

– Allt kretsade bara kring mig själv och vad jag åt. Hela familjen var tvungen att rätta sig efter mig – annars blev det för mycket bråk.

Paulas situation förvärrades. Hon blev allt tunnare, hade hjärtklappning, svimmade och tankarna på att hon ville avsluta sitt liv växte sig starka. Samtidigt blev hon lugn och fick en snabb tillfredställelse av alla fysiska symptom på svält – de var ju ett tecken på att hon gick ner i vikt, vilket Paula tyckte var bra.

– Jag mådde otroligt dåligt men tänkte ändå bara på att jag ville fortsätta gå ner i vikt. Jag var besatt av att kontrollera maten och vikten. Även om jag visste att jag var nära att dö var fortfarande den ätstörda rösten starkare.

Behövde vård

Paula blev till slut så sjuk att hon behövde akut vård. Hon hade redan prövat en rad olika behandlingsalternativ som av olika anledningar inte fungerade. Men när hon fick kontakt med Mandometerkliniken vände det.

– Även om jag hade starka tankar om att jag inte var tillräckligt sjuk så var det verkligen som en stor lättnad. Äntligen kunde jag lägga mitt liv i någon annans händer. Nu fick personalen ansvara över min kropp eftersom jag inte längre kunde göra det själv.

Paula blev inlagd på kliniken och skulle stanna där i tre månader. Vardagen här blev väldigt inrutad – allt enligt den metod som kliniken använder sig av. Den går ut på att stötta patienterna så att de kan ändra sitt beteende. De ät-tränar och använder sig av en speciell våg – Mandometern – som stöd i hur mycket mat som ska ätas vid varje måltid.

– Det är ett väldigt bra sätt eftersom du exakt vet hur mycket mat du får och ska äta för att det ska vara normalt. Det var skönt med de tydliga och konkreta riktlinjerna, berättar Paula.

Vila del av behandlingen

Efter maten är det dags för vila i ett uppvärmt rum. Allt för att kroppen ska få välbehövlig återhämtning, lugn och ro. Värmen i rummet gör också att ångesten lindras.

– I början var det jättetufft för mig att lägga mig i vilorummet. Jag minns att jag stretade emot och hela tiden tänkte på att jag behövde röra mig efter måltiderna. Jag grät mycket men till slut somnade jag och den svaga kroppen fick den vilan den behövde.

Nu har det nästan gått fem år sedan Paula var inlagd på Mandometerkliniken och i dag är hon helt frisk. Hon har ett år kvar av det uppföljningsprogram som alla patienter går efter tillfrisknandet. Det är ett stöd för att de ska kunna fortsätta på den inslagna vägen med ett nytt sätt att äta och leva.

För Paula finns det ingen väg tillbaka. Tiden med ätstörning är förbi och inget hon vill tillbaka till. När hon tänker på Mandometerkliniken fylls hon däremot med värme och glädje.

– Det känns som ett andra hem på ett positivt sätt. Det var där jag fick mitt liv tillbaka.

Text: Pia Hultkrantz
Foto: Karin Boo

Läs mer om Sophiahemmet Sjukhus
Läs mer om Mandometerkliniken